”Varför går vi inte på varandras möten?”

Varför går vi inte på varandras möten?

Anna William-Olsson, intensivvårdssjuksköterska och ordförande i den lokala smittskyddsgruppen, minns ögonblicket när pusselbiten föll på plats. Hon, Anna Hallgren, infektionsläkare och ordförande i den lokala Strama-gruppen, och Maria Möller, sjukhusfarmaceut, kände att deras arbete gick in i varandra. Att de gjorde samma saker, fast på varsitt håll. Men de visste inte riktigt hur de skulle samarbeta – tills de hörde talas om Antibiotikasmart Sverige.

– Vi på sjukhuset hade så mycket gemensamt, säger Anna William-Olsson. Samma utmaningar, samma frågor. Men vi jobbade i stuprör.

Anna Hallgren, Karin Svärdsudd, Anna William-Olsson och Maria Danell Möller.

En ny struktur mejslas fram

Det var Antibiotikasmart Sveriges kriterier som blev nyckeln som öppnade dörren till nya arbetssätt. Med ens hade personalen ett konkret verktyg. En ”metodbok” som tydliggjorde kriterierna för antibiotikasmart arbete inom både hygien, smittskydd och Strama-arbete. Där och då började de olika specialistgrupperna gå på varandras möten, dela kunskap och stötta varandra.

– Vi gjorde en analys utifrån kriterierna och Stramas tiopunktsprogram, berättar Anna Hallgren. Då såg vi vad vi hade på plats – och vad vi behövde skruva på. Arbetet blev lättare med kriterierna, och vi kunde relativt enkelt få en handlingsplan på plats.

Det visade sig att flera av kriterierna uppfylldes redan. Men det fanns också luckor. Till exempel visste de inte hur resistensläget såg ut på deras sjukhus, Capio S:t Göran. Labbet hade visserligen den informationen, men den nådde inte fram till personalen på golvet. Nu kunde de få en årlig uppdatering.

– En enkel, men avgörande förändring, säger Anna Hallgren.

Vi tänkte rätt!

Vägen framåt har inte varit spikrak. Tid var en bristvara. Att engagera personalgrupper var inte lätt. Och ibland saknades tydliga mått och mål. Efter fyra månader var de nära att ge upp – de kom ju ingen vart! Men tack vare nätverksträffarna med Antibiotikasmarta sjukhus fick de dela sina funderingar. De fick det stöd de behövde, och den energi för att ta sig vidare.

– Nätverksträffarna bekräftade att vi tänkte rätt och var på rätt väg, säger Anna Hallgren.

Att få med sig klinikledningarna skulle bli en utmaning – trodde de. Men motståndet uteblev.

– De applåderade! skrattar Anna William-Olsson.

En vanlig dag – ett år senare

Idag är personalens engagemang påtagligt. Exempelvis är de tidigare tysta hygienombuden nu aktiva på mötena och ställer frågor och diskuterar, högt som lågt.

– Vi har skapat konkreta aktiviteter för all personal, säger Anna William-Olsson. Till exempel har vi lagt in korta utbildningar i vårt årshjul – vars mall vi kopierat från Antibiotikasmart Sverige. Och vi har QR-koder för självskattningar, så att personalen regelbundet kan reflektera över hur de arbetar med vårdhygien och antibiotika.

Det som tidigare kändes som en kamp, har blivit en naturlig del av vardagen. Och det som tidigare var en mörk, dyster fråga – antibiotikaresistens – har blivit något de kan göra något åt.

– Ett tag var det mycket fokus på städandet och inte så mycket på vårdrelaterade infektioner och antibiotikaresistens. Kanske har detta bidragit till att flytta fokus. Vi har nu i det dagliga arbetet en annan förståelse för antibiotikaresistens kopplat till vårdrelaterade infektioner. Vi har lyft statusen för frågan.

Våga börja!

När Anna William-Olsson och Anna Hallgren tänker på framtiden, ser de ringar på vattnet. Andra sjukhus har börjat fråga om deras arbete. S:t Görans sjukhus har blivit en inspiration.

– Det viktigaste är att våga börja, fastslår Anna Hallgren. Att identifiera de som vill jobba tillsammans, och börja där. Och att ha ledningens stöd.

Anna William-Olsson nickar.

– Vi är inte ensamma. Det här är något vi gör tillsammans. För våra patienter. För patientsäkerheten. För framtiden.

Och så, i sann S:t Görans-anda – där samarbete och patientsäkerhet alltid varit i fokus – fortsätter de. Steg för steg. För att bromsa antibiotikaresistensen. För att göra skillnad.