Övervikt och obesitas i befolkningen

Utifrån data från nationella undersökningar har övervikt och obesitas ökat över tid i stort sett alla åldrar (figur 1 och 2). Både självrapporterade och uppmätta uppgifter på längd och vikt som ligger till grund för klassificeringen av övervikt och obesitas i undersökningarna visar på liknande utveckling.

Figur 1. Utvecklingen av övervikt och obesitas (BMI 25 eller högre) bland vuxna, gravida och barn.

Källor: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor (HLV), Undersökningarna om levnadsförhållanden (ULF), Skolbarns hälsovanor (HBSC), elevhälsan (COSI), mödra-(MFR) och barnhälsovården (BHV).

Figur 2. Utvecklingen av obesitas (BMI 30 eller högre) bland vuxna, gravida och barn.

Källor: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor (HLV), Undersökningarna om levnadsförhållanden (ULF), Skolbarns hälsovanor (HBSC), elevhälsan (COSI), mödra-(MFR) och barnhälsovården (BHV).

Förekomsten ökar med åldern

Förekomsten av övervikt eller obesitas ökar med åldern: från cirka 10 procent bland förskolebarn, 20 procent bland skolbarn, 30 procent bland unga vuxna (16–29 år) till drygt 60 procent för vuxna i åldern 45–64 år (figur 2). Levnadsåren mellan 20 och 40 år verkar vara en period där BMI ökar mycket.

BMI förskjuts mot högre värden

Genom att analysera hur BMI-fördelningen förändrats över tid kan vi visa att det har skett en förskjutning av fördelningen mot högre BMI-värden i den vuxna befolkningen (18–65 år) och detta syns i alla viktstatusgrupper, från undervikt till övervikt och obesitas.

Figur 3. Fördelning av BMI i befolkningen, 18–65 år, för år 1980, 1996, 2008 och 2022 och med gränser inlagda för olika viktstatus.

Källa: Egna beräkningar av SCB:s Undersökningarna för levnadsförhållanden (ULF/SILC).

Därför tar vi fram statistik

En kontinuerlig uppföljning av övervikt och obesitas i hela befolkningen är central för att kunna utforma och följa upp insatser för att förebygga och behandla övervikt och obesitas. Genom att samla in och analysera statistik kan vi följa utvecklingen över tid, se skillnader mellan olika grupper och bedöma hur samhällets insatser påverkar hälsan. På så sätt bidrar statistiken till ett bättre underlag för beslut och till en mer jämlik hälsa i befolkningen.

Så mäter vi övervikt och obesitas i befolkningen

Övervikt och obesitas mäts ofta med hjälp av BMI (Body Mass Index), ett mått som beskriver förhållandet mellan vikt och längd. BMI beräknas genom att dividera en persons vikt i kilogram med kvadraten av längden i meter (kg/m²). Uppgifterna kan bygga både på självrapporterad och på uppmätt vikt och längd, men självrapporterade uppgifter tenderar ofta att underskatta BMI jämfört med uppmätta värden. Självrapporterade uppgifter bedöms dock tillförlitliga för att studera utvecklingen över tid.

Det finns följande gränsvärden för BMI för att klassificera viktstatus

• Undervikt: BMI 18,4 eller lägre.
• Normalvikt: BMI 18,5–24,9.
• Övervikt: BMI 25,0–29,9.
• Obesitas: BMI 30,0 eller högre.

Eftersom övervikt och obesitas blir allt vanligare i samhället samt att svårare obesitas ger allvarligare fysiska, psykiska och sociala konsekvenser finns det anledning att följa utvecklingen av olika grader av obesitas:

• Obesitas grad 1 (BMI 30,0–34,9)
• Obesitas grad 2 (BMI 35,0–39,9)
• Obesitas grad 3 (BMI 40,0 eller högre)

För barn finns det flera olika tillväxtkurvor för att klassificera viktstatus. Folkhälsomyndigheten redovisar oftast övervikt och obesitas enligt gränsvärden som International Obesity task force (IOTF) tagit fram, men vi är alltid tydliga med vilken kurva som har använts.