Sjukdomsinformation om anaplasmos

Anaplasmos är en fästingburen sjukdom som orsakas av en intracellulär bakterie som infekterar vita blodkroppar. Sjukdomen förekommer globalt, främst i Europa, Nordamerika och Asien, men diagnostiseras sällan hos människa. I sällsynta fall kan infektionen ge allvarliga symtom.

Vad orsakar anaplasmos och hur sprids sjukdomen?

Anaplasmos, eller human granulocytär anaplasmos (HGA), orsakas av bakterien Anaplasma phagocytophilum. Bakterien förökar sig inuti vita blodkroppar och försvagar därigenom immunförsvaret. Sjukdomen är en vektorburen zoonos, vilket innebär att den kan överföras mellan djur och människa. Den huvudsakliga smittvägen är via fästingbett. Flera djurarter, särskilt smågnagare och hjortdjur, har identifierats som viktiga reservoarer (värddjur).

Anaplasmos har sedan 1950-talet varit känd under namnet betesfeber hos nötkreatur och får. Sedan 1990-talet har infektionen även påvisats hos hund, häst och i mer sällsynta fall katt. Dessa djur fungerar som tillfälliga värdar.

De första europeiska humanfallen av anaplasmos rapporterades 1997. Ett fåtal svenska fall har sedan dess diagnostiserats.

Det finns inga belägg för att anaplasmos kan smitta mellan människor.

Symtom och behandling

Inkubationstiden, det vill säga tiden från smittotillfället till att symtomen visar sig, uppskattas vara från någon till några veckor.

Majoriteten av de smittade får endast milda eller inga symtom alls. När symtom förekommer handlar det ofta om feber, huvudvärk, muskel- och ledvärk, illamående samt allmän sjukdomskänsla. I sällsynta fall kan sjukdomen få ett allvarligare och mer akut förlopp med lunginflammation, uttalade andningsbesvär, njursvikt och neurologiska symtom. Enstaka dödsfall har också beskrivits.

Sjukdomen kan behandlas med antibiotika.

Epidemiologisk övervakning och mikrobiologisk diagnostik

Det finns inget epidemiologiskt övervakningsprogram för anaplasmos vid Folkhälsomyndigheten utan sjukdomens utbredning följs via omvärldsbevakning.

Anaplasmos kan diagnostiseras på vissa av landets mikrobiologiska laboratorier. Analys utförs inte vid Folkhälsomyndigheten.

Förebyggande åtgärder

Risken att smittas av anaplasmos kan minskas genom att skydda sig mot fästingbett. Mygg- och fästingmedel ger dock inget tillförlitligt skydd.

Fästingar trivs i gräs- och buskvegetation, särskilt i fuktiga miljöer. De är främst aktiva under vår, sommar och höst.

Eftersom det ofta tar tid innan fästingen bestämmer sig för var den ska bita sig fast, kan följande råd minska risken att bli biten:

Kontrollera kroppen och kläderna noggrant efter vistelse i områden där fästingar kan förekomma.

En fästing som bitit sig fast bör tas bort så snart som möjligt:

Ta tag om fästingen så nära huden som möjligt, förslagsvis med en finspetsig pincett eller en fästingborttagare, och dra rakt ut.
Försök få med hela fästingen. Om käkdelar (en liten svart prick) blir kvar i huden, kan du låta dem vara. Kroppen stöter oftast själv bort resterna.

Följ upp området kring fästingbettet:

Tvätta bettstället med tvål och vatten eller desinfektionsmedel.
En mindre (millimeterstor) rodnad och övergående klåda är att betrakta som normalt.
Vid en större rodnad eller vid allmänsymtom som kan tyda på en allvarligare fästingburen infektion, bör du kontakta vården.

Åtgärder vid inträffade fall eller utbrott

Sjukdomen är inte anmälningspliktig enligt smittskyddslagen. Diagnostiserade fall bör meddelas till den regionala smittskyddsenheten, och i samråd med dem, eventuellt även länsveterinären.

Läs mer