Sjukdomsinformation om babesios

Babesios är en fästingburen infektion som orsakas av parasiter. I Sverige är sjukdomen sällsynt hos människor, men den kan ge influensaliknande symtom och i vissa fall leda till ett allvarligt, och ibland livshotande, förlopp. Sjukdomen förekommer främst i södra och mellersta Sverige och sprids via fästingar.

Vad orsakar babesios och hur sprids sjukdomen?

Babesia är en parasit som är nära besläktad med malariaparasiten och som förökar sig i de röda blodkropparna. Det finns ett hundratal kända arter av Babesia, men endast ett fåtal är sjukdomsframkallande hos människa. Värddjur är främst betande tamboskap och viltlevande däggdjur. Sjukdomen sprids via den vanliga fästingen (Ixodes ricinus). Babesios sprids inte från människa till människa, förutom i sällsynta fall via blodtransfusion. I Sverige har endast ett fåtal fall av babesios rapporterats, där Babesia divergens varit den vanligaste orsakande arten.

Symtom och behandling

Tiden från att en person blir smittad till att hen får symtom (inkubationstiden) varierar, men har rapporterats vara från en vecka upp till tolv månader. Sjukdomsbilden är ofta ospecifik med influensaliknande symtom som feber, frossa, muskelvärk och ibland gulsot till följd av nedbrytning av röda blodkroppar (hemolys). Hemolysen kan även leda till mörkfärgad urin och viss leverpåverkan.

Hos personer utan fungerande mjälte kan infektion med Babesia divergens ge ett allvarligt sjukdomsförlopp med hög feber, uttalad hemolys, gulsot och risk för njursvikt.

I svenska studier har man kunnat påvisa antikroppar mot Babesia i blodet hos en mindre andel personer som blivit fästingbitna. Detta tyder på att även individer utan kända riskfaktorer kan infekteras, men att sjukdomen då oftast ger milda övergående symtom eller förlöper helt utan symtom.

Behandlingen utgörs av antiparasitära läkemedel, ofta i kombination med antibiotika. Vid svåra fall kan blodutbytestransfusion övervägas.

Epidemiologisk övervakning och mikrobiologisk diagnostik

Det finns inget epidemiologiskt övervakningsprogram för sjukdomen vid Folkhälsomyndigheten, utan sjukdomens utbredning följs via omvärldsbevakning.

Sjukdomen diagnostiseras genom mikroskopi, detektion av antikroppar mot smittämnet eller att dess arvsmassa påvisas med molekylärbiologiska metoder.

Förebyggande åtgärder

Det finns inget vaccin mot babesios.

Risken att smittas av babesios kan minskas genom att skydda sig mot fästingbett. Mygg- och fästingmedel ger dock inget tillförlitligt skydd.

Fästingar trivs i gräs- och buskvegetation, särskilt i fuktiga miljöer. De är främst aktiva under vår, sommar och höst.

Eftersom det ofta tar tid innan fästingen bestämmer sig för var den ska bita sig fast, kan följande råd minska risken att bli biten:

Kontrollera kroppen och kläderna noggrant efter vistelse i områden där fästingar kan förekomma.

En fästing som bitit sig fast bör tas bort så snart som möjligt:

Ta tag om fästingen så nära huden som möjligt, förslagsvis med en finspetsig pincett eller en fästingborttagare, och dra rakt ut.
Försök få med hela fästingen. Om käkdelar (en liten svart prick) blir kvar i huden, kan du låta dem vara. Kroppen stöter oftast själv bort resterna.

Följ upp området kring fästingbettet:

Tvätta bettstället med tvål och vatten eller desinfektionsmedel.
En mindre (millimeterstor) rodnad och övergående klåda är att betrakta som normalt.
Vid en större rodnad eller vid allmänsymtom som kan tyda på en allvarligare fästingburen infektion, bör du kontakta vården.

Åtgärder vid inträffade fall

Babesios omfattas inte av smittskyddslagen och är därför inte anmälningspliktig. Några specifika smittskyddsåtgärder behöver vanligtvis inte vidtas.

Däremot bör inträffade fall meddelas till smittskyddsläkaren och länsveterinären, eftersom fallen kan vara av epidemiologiskt intresse, till exempel vid potentiell överföring från djur till människa.

Läs mer